Now and then I might quote things I have written before, but perhaps never published. I have had a number of years to contemplate being Swedish-American.

Då och då kanske jag kvoterar sådant jag skrivit förr, men kanske inte publicerat. Jag har ju haft ett antal år på mig att fundera över det här med att vara svenskamerikan.

Själv var jag på däckshoppen och satte på dubbdäcken – i sista minuten, för nu varnar väderrapporten om snö varje dag nästa vecka. Det kom flera tum i mitten av oktober, men den snön smälte bort efter ett par dagar.

Idag kom plogkillen och satte upp markeringspinnar efter gårdsuppfarten. Vi bytte glödlampa i den högsta utelampan och flyttade hästsläpet från sommarparkeringen framför garaget till en mer skyddad plats intill höladan.

Hundarna fick ett par extra långa promenader idag, och mellan lunch och eftermiddagsvändan plockade jag fram receptboken och gjorde en och en halv liter vinglögg. När jag först flyttat hit brukade jag samla på mig glöggkryddor från Sverige varje chans jag fick. Till slut, när jag bara hade en enda påse tillgänglig, skrev jag ned innehållet med rätta proportioner så att jag numera bara köper upp råvarorna:

1,5 liter billigt rödvin

2 kanelstänger

10 kardemummor, torkade

1 matsked kryddnejlikor

ett par matskedar russin

två tumstora (jag skrev så den dagen jag skrev upp receptet) ingefärsbitar

2 dl strösocker

Värm upp, låt dra i en timme och sila sedan bort kryddorna. Servera med nyskållad mandel och mera russin.

Efter eftermiddagspromenaden drack vi glögg i västra glasverandan, som vi kallar ”The West Wing” (västra flygeln, som på Vita Huset). Solen tittade fram och värmde lite extra innanför fönstren.

Till middagen tände vi första adventsljuset. Staken kommer från Sverige och ljusen är riktiga Liljeholmens Kronljus. Här är det svårt att få tag på riktiga stearinljus som inte rinner.

Ikväll skiner månen full från en stjärnklar himmel. Moses började skälla när han fick syn på plogmarkeringen vid uppfartens början. Hans skall besvarades av ylande prärievargar. Han blev märkbart förvånad. De lät nära nog, kanske till och med på vår sida av floden, att vi skyndade oss in för säkerhets skull.

I morgon bitti räknar vi med att vakna till några tum nysnö.

I spent the day getting my studded tires mounted – in the nick of time, since the weather forecast promises snow every day next week. We got several inches in the middle of October, but it all melted within a few days.

Today our plow guy came and put up sticks along the driveway. We changed the bulb in our tallest flood light and moved the horse trailer from its summer parking spot in front of the garage to a more protected spot next to the hay barn.

The dogs got a few extra long walks today, and between lunch and their afternoon walk I pulled out my recipe book and made a liter and a half of Glögg. After I first moved here, I would always bring packets of Glögg spices from Sweden whenever I had the chance. Finally, with only one packet handy, I wrote down the ingredients and their proportions, so that I now just buy the ingredients:

1.5 liters inexpensive Burgundy

2 cinnamon sticks

10 dried cardamoms

1 tblsp cloves

a couple tblsp raisins

2 thumb sized (that’s what I wrote that day) pieces of ginger

2 dl sugar

Heat, let sit for an hour, then separate from the spices. Serve with blanched almonds and more raisins.

Back from our afternoon walk we drank Glögg in the West Wing, our name for the west facing glass porch.

At dinner, we lit the first Advent candle. The candle holder is from Sweden and the candles are real Swedish “Liljeholmens Kronljus”. It is hard to get candles with real candle wax that won’t drip.

Tonight the moon is shining from a starry sky, Moses started barking at the plow guy’s stick at the end of the driveway. His bark was answered by howling coyotes. He was visibly surprised. They sounded close, perhaps even from our side of the river, so we hurried in just to be sure.

Tomorrow morning we expect to wake up to a couple of inches of new snow.

When we first saw the kitchen, we said in unison “The kitchen’s got to go”. The floor had speckled linoleum, the cabinets were metal, the sink enameled and the appliances were almost 1940’s vintage. The built-in dishwasher, of the same make as the cabinets, Crosley, matched perfectly, but both water and electricity were disconnected.

After a few months we have started to get used to the kitchen décor and our research has dated the kitchen to 1957, halfway between today and Carl Larsson’s most productive period.

Think, what enormous progress took place between the beginning of the twentieth century and its midpoint, and how little has really happened between 1957 and now – it is really just the microwave that has come about since then, but we have never adopted that invention.

The question has been raised if we really want a true replica of a Carl Larsson kitchen in a house which in spite of its old fashioned looks is much younger than that.

Perhaps it is historically more correct, not to mention practical, to accept the fact that we have a luxury kitchen from 1957 – truly semi-antique!

Vid första åsynen av köket konstaterade vi unisont ”The kitchen’s got to go”. Golvet hade spräcklig linoleum, skåpen var av metall, diskhon emaljerad och köksmaskinerna nästan i funkisdesign. Den inbyggda diskmaskinen av samma fabrikat som köksskåpen, Crosley, matchade perfekt, men både el och vattenanslutningar var bortkopplade.

Efter ett par månader har vi börjat vänja oss vid köksformgivningen och våra efterforskningar har daterat köket till 1957, halvvägs mellan modern nutid och Carl Larssons mest produktiva period.

Tänk vilken enorm utveckling som skedde mellan nittonhundratalets början och dess mitt, och hur litet som egentligen har ändrat sig mellan 1957 och nu – det är i stort sett bara mikrovågsugnen som har tillkommit, men vi har aldrig anammat den uppfinningen.

Frågan har uppstått om vi verkligen vill ha ett tidstroget replikat av ett Carl Larsson-kök i ett hus som trots sitt gammalmodiga utseende är yngre än så.

Kanske är det mer historiskt korrekt, för att inte tala om lättarbetat, att acceptera det faktum att vi har ett lyxkök av 1957 års modell – en veritabel halvantikvitet!

Vi svänger in vid Burger King. Anna känner igen byggnaden, likadan i varje stad från kust till kust, och hojtar “Fries, pappa, fries”. Erik stämmer in “Dajs, dajs”. Styrservon gnisslar lite när vi backar in herrgårdsvagnen i en parkeringsruta. Solskenet och de trettiotvå celsiusgraderna slår emot oss när vi kliver ut från skyddet av luftkonditionering och tonade rutor. Sommaren kom sent i år, men nu är den här, det råder det ingen tvekan om. Annas folkdräkt är skrynklig baktill, strumporna korvar sig kring vristerna och mössan har vi inte hjärta att sätta på henne i värmen.

Inne hos Burgarkungen är det svalt. Över högtalarsystemet sjunger James Taylor “That’s why I’m here”. På väggen hänger ett stort Carl Larsson-tryck. Det skulle verka underligt och vilsekommet i våra trakter, men Caribou ligger på tröskeln till en liten svenskbygd. Hit har vi och många andra mer eller mindre svenskättade rest för att fira midsommar.

En mil norr om Caribou ligger New Sweden, som grundades 1870 av förre ambassadören W.W. Thomas. Han rekryterade svenska bondfamiljer på uppdrag av Maines guvernör. En speciell kommission hade beslutat att bästa sättet att starta jordbruksproduktion i norra Maine var att transplantera en hel koloni svenskar. Så kom det sig att 51 män, kvinnor och barn firade midsommar tillsammans i Göteborg den 23 juni 1870 för att klockan tolv följande dag avsegla med ångbåten Orlando mot Maine. De hade värvats genom föredrag och annonser med löften om etthundra acres mark per familj i en av Amerikas rikaste bygder med behagligt, svenskt klimat. 233 år tidigare hade örlogsskeppet Calmare Nyckel avseglat från Göteborg till New Sweden i Delaware; kanske var det till minne av den resan ambassadör Thomas’ svenskkoloni i Maine också tog namnet New Sweden.

Den första gruppen anlände lördagen den 23 juli. En vecka senare kom första tillskottet till den lilla kolonin: Anders Westergren, som råkat läsa om New Sweden i tidningarna i Bangor och genast beslutade sig flytta dit. Innan årets slut hade folkmängden nått 114, och vid tioårsjubileet 1880 inräknades 517 själar. I vår bilatlas anges folkmängden till 738.

Erik verkar mätt. Han börjar smeta och kasta omkring med maten. Anna sitter där i sin gula folkdräkt med en blå pappkrona med Burgarkunginsignier och flirtar hejdlöst med alla förbipasserande. Min fru inspekterar damtoaletten för blöjbytesmöjligheter, men det är samma toalett som i Bangor och Boston och Albuquerque – inget skötbord, bara sten¬plattor på golvet och varmluftsfläkt istället för pappershanddukar. Det blir blöjbyte i bilen, sedan en lekstund i gungorna och kanan bakom restaurangen innan vi selar in barnen i baksätet och kör till New Sweden.

Vi var där i går eftermiddag och klädde majstången bakom New Sweden Historical Museum, under svensk och amerikansk flagg. Anna hade plockat blommor i förväg. Hon ville till en början inte släppa dem ifrån sig, men uppmärksamheten från turister och gammalsvenskar fick henne att koncentrera sig på kameror och komplimanger mer än på de reströtta prästkragarna. Vi återsåg en och annan svensk vi hade träffat tre år och två barn tidigare, då vi råkade resa hit på “fel” helg och bestämde oss för att återvända en midsommar. Det bor en handfull infödda svenskar här, och också några amerikaner, som har bott i Sverige. Den största upptäckten vid vårt första, barnlösa besök i New Sweden var prästen i Gustaf Adolph Lutheran Church, Hans Andrae, från min barndoms Norrköping. Han och jag räknade ut att han måste ha varit en av mina scoutledare på mitt första läger.

Medan vi väntar på midsommardagens dansuppvisning och ring¬lekar, och i ett fåfängt hopp om att få barnen att sova middag, kör vi en runda. Vi passerar avtagsvägar till Sweden och Westmanland. I Jemtland, på väg mot Stockholm, passerar vi Everett Larssons lanthandel. När Coca Cola erbjöd honom en gratis neonskylt med Coca Colasymbol i hörnet, råkade de amerikanisera bort ena s-et i Larsson. Han brydde sig inte om att klaga.

Vi svänger av till höger mot Stockholm. Landet är högt här. Björkarna är kortvuxna. Namnskyltarna på brevlådorna vi passerar ger en hemtam känsla: Andersson, Hede, Quist, Jepson och så vidare. Många hus flaggar både amerikanskt och svenskt denna dag. Vi anländer så något snopna i Stockholms centrum, som bara består av ett halvdussin hus. Vi tar ett kort på postbaracken genom bilfönstret.

Midsommarfirandet når sin höjdpunkt i Thomas Park. Alla sjunger den amerikanska nationalsången och några av oss följer efter med “Du gamla, du fria”. Folkdansgruppen “The Little Folks” tågar in med majstången och en ny blågul fana, donerad av Föreningen Svenska Flaggan i Göteborg. Kameraslutarna klickar och smattrar när de folkdräktsklädda barnen kliver upp på scenen och börjar dansa “Uppå källarbacken”. Denna barngrupp grundades till New Swedens hundraårsjubileum av Monica Soderberg från Stockholm. Hon driver en “Scandinavian Gift Shop” i Caribou. Gruppens nuvarande ledare är amerikanska. Då och då märks det, som i “Lasse går i ringen”, när alla barnen sjunger “och så promenArar vi”.

Anna står upp i bänken och klappar händerna och svänger med höfterna. Erik åmar sig otåligt och börjar skrika. Jag får lov att gå en sväng med honom. Så är det Annas tur att röra på sig lite mer. Vi går och gungar en liten stund. Så småningom blir det ringlekar mellan utomhusarenans bänkrader, efter de vuxna dansarnas uppvisning och några irländska eller skotska folksånger, hur de nu har hamnat i midsommarprogrammet. Därmed är årets firande slut. Vi utbyter adresser med nyfunna svenska vänner från olika håll i Maine och lovar att komma tillbaka nästa år igen. Anna och Erik dansar och hoppar på scenen. De protesterar när vi säger att det är dags att åka hem. Anna säger att hon vill åka tillbaka till motellrummet istället. 

Inom tio minuter sover båda i baksätet. Vägen söderut går nästan spikrakt. Vi lämnar New Sweden och en del av vårt svenska känslobagage. Jag tänker tillbaka på hur sällan vi firade midsommar på riktigt när vi bodde i Sverige. Nu åker vi trettio mil för att se en majstång. Bilstereon spelar James Taylor igen, men inne i mitt huvud går Horgalåten.

(juni 1986)

We turn in to Burger King. Anna recognizes the building, similar in every town from coast to coast, and hollers “Fries, Pappa, fries”. Erik chimes in “Dajs, dajs”. The power steering creaks a bit as we back the station wagon into a parking space. Sunshine and ninety-six degrees Fahrenheit slam against us as we step out from the protection of air conditioning and tinted windows. Summer came late this year, but now it’s here, there is no question about that. Anna’s folk costume is rumpled in the rear, her socks have collapsed around her ankles and we just don’t have the heart to put the bonnet on her in this heat.

Inside Burger king it is cool. Over the speaker system James Taylor sings “That’s why I’m here”. On the wall is a large Carl Larsson mural. It would seem odd and out of place in our area, but Caribou is on the threshold of Swedish country. Here, we and many other more or less Swedish people have traveled to celebrate Midsummer.

Eight miles north of Caribou is New Sweden, founded in 1870 by former ambassador WW Thomas. He recruited Swedish peasant families on behalf of the Maine Governor. A special commission had decided that the best way to restart agricultural production in northern Maine was to transplant an entire colony of Swedes. So it come to be, that 51 men, women and children celebrated midsummer together in Gothenburg June 23, 1870 and at noon the following day sailed off with the steamboat Orlando toward Maine. They had been recruited through lectures and advertisements that promised one hundred acres per family of one of America’s richest areas with comfortable, Swedish climate. 233 years earlier, the “Keys of Kalmar” had sailed from Gothenburg to New Sweden in Delaware; perhaps it was in memory of this journey Ambassador Thomas’ colony in Maine also took the name New Sweden.

The first group arrived on Saturday July 23. A week later came first addition to the little colony: Anders Westergren, who read about New Sweden in the newspapers in Bangor, and immediately decided to move there. Before the end of the year the population reached 114, and at the tenth anniversary in 1880 there were 517 souls. Our car atlas pegs the population at 738.

Erik seems full. He starts to smear and throw food around. Anna sits there in her yellow folk costume with a blue cardboard crown with Burger king insignia, flirting with all passers-by. My wife inspects the ladies’ room for diaper changing opportunities, but it is the same bathroom as in Bangor and Boston and Albuquerque – no diaper changing table, only ceramic tiles on the floor and a hot air blower instead of paper towels. We change diapers in the car, followed by playtime in the swings and slide behind the restaurant before we buckle the children into the backseat and drive to New Sweden.

We were there yesterday afternoon and decorated the Maypole behind New Sweden Historical Museum, under Swedish and American flags. Anna had picked flowers in advance. At first she wouldn’t give them up, but the attention of tourists and old Swedes got her to focus on cameras and compliments over the travel worn daisies. We saw an occasional American we had met three years and two children earlier, when we happened to come here on the “wrong” weekend, and decided to return for Midsummer. There are a handful of native Swedes here, and also some Americans, who have lived in Sweden. The biggest discovery during our first, childless visit in New Sweden was the pastor of the Gustaf Adolph Lutheran Church, Hans Andrae, from my childhood Norrköping. He and I figured out he must have been one of the scoutmasters at my first jamboree.

While waiting for today’s Midsummer dance exhibition and public dancing, with the vain hope to get the children to take a nap, we go for drive. We pass roads to Sweden and Westmanland. In Jemtland, on the way to Stockholm, we pass Everett Larsson’s store. When Coca Cola offered him a free neon sign with the Coca-Cola symbol in the corner, they Americanized away one of the s-es in Larsson. He didn’t bother to complain.

We turn right towards Stockholm. The landscape is tall here. The birch trees are short. Names on mailboxes we pass give a Swedish sense: Andersson, Hede, Quist, Jepson, and so on. Many houses display both American and Swedish flags on this day. We arrive somewhat surprised in downtown Stockholm, which only consists of half a dozen houses. We take a picture of the post office through the car window.

The Midsummer celebration culminates in Thomas Park. Everyone sings the American national anthem and some of us follow with “You old, you free”. The folk dance group “The Little Folks” marches in with the maypole and a new blue and yellow flag, donated by The Swedish Flag Society in Gothenburg. Camera shutters click and smatter as costumed kids get up on stage and start dancing “Upon cellar hill”. Monica Söderberg from Stockholm founded this children’s group for the New Sweden Centennial. She runs a “Scandinavian Gift Shop” in Caribou. The group’s current leader is American. Now and then it shows, when the children mispronounce an occasional word as they sing.

Anna stands up in her seat, clapping her hands, swaying with her hips. Erik wiggles impatiently and starts screaming. I have to go for a stroll with him. Then it is Anna’s turn to move a little more. I let her swing at the nearby playground for a little while. Eventually the public dancing starts between the rows of benches in the outdoor arena, after the adult dance exhibit and some Irish or Scottish folk songs, how they now ended up in the Swedish Midsummer program. This ends the celebration. We exchange addresses with newfound Swedish friends from different parts of Maine and promise to come back again next year. Anna and Erik dance and jump on the stage. They protest when we say that it is time to go home. Anna says she wants to go back to the motel room instead.

Within ten minutes both are asleep in the back seat. The road south runs almost straight. We leave New Sweden and some of our Swedish emotional baggage. I reflect on how rarely we celebrated Midsummer correctly when we lived in Sweden. Now we drive two hundred miles to see a Maypole. The car stereo plays James Taylor again, but inside my head I hear fiddle music. 

(June 1986)

It has been a difficult winter in many ways. I have grappled with hard professional decisions and it has felt like we never had time to do what we set out to do. We didn’t even get all our Swedish Christmas cards out.Today, after two months of record snow and temperatures, the March sun felt quite warm. The beagles appreciated their long walk and I wore just a down jacket. I literally felt myself filling up with life force and the joy of spring.

I heard a fragment of a song in my mind, but couldn’t place it; something about “Winter has been far too long” and the title “A Happy Calypso of Spring”. I had a feeling it was Olle Adolphson, who has moved me with songs like “Trouble” and “Now I have won the one I want”. In vain I looked through my Swedish song books, but after quite a bit of searching on the internet I had the whole picture clear.

The title and the fragment don’t belong together other than in my subconscious. “A Happy Calypso of Spring” was Olle Adolphson’s debut song in 1957 and the fragment comes from the song “Advice for You and Me” from 1962. Now I remember I actually have that record.

What I didn’t know was that Olle Adolphson was the son of the actor Edvin Adolphson, and that he died five years ago next Tuesday, March 10.

Jag hörde ett sångfragment i mitt huvud, men kunde inte placera det; någonting om “vintern har varit alltför lång” och titeln “En glad kalypso om våren”. Jag hade känslan av att det var Olle Adolphson, som har rört mig djupt med sånger som “Trubbel” och den oändligt sorgliga kärleksvisan “Nu har jag fått den jag vill ha”. Förgäves letade jag i mina svenska sångböcker, men efter en hel del sökande på Internet hade jag sammanhanget klart.

Titeln och textfragmentet hör inte ihop annat i mitt undermedvetande. “En glad kalypso om våren” var Olle Adolphson´s genombrottssång 1957, och textfragmentet hör till sången “Råd till dej och mej” från 1962. Nu minns jag att jag faktiskt har den skivan.

Vad jag inte visste var att Olle Adolphson var son till skådespelaren Edvin Adolphson och att han dog för fem år sedan på tisdag, den tionde mars.